August Hjalmar Eriksson föddes den 5 juli 1856, som son till hemmansbrukaren Erik Gustaf Carlsson och hans hustru Stina Cajsa Larsdotter i Gribäcken, St. Malm i Sörmland.
I sin ungdom sökte August Erikson den kände Vingåkersdoktorn ”Vadstorpen”, bonden Erik Aronsson i Vadstorp, för någon sjukdom. ”Vadstorpen” tyckte bra om ynglingen och anställde honom, som dräng. Den unga August vann ”Vadstorpens” förtroende och fick lära åtskilligt av denna säregna naturläkare, vars far påstods vara trollkunnig.
August Eriksson kom 1889 till Manheim i Dagsberg, som rättare. Redan då började han praktisera, som djurläkare.
Den 1 november 1891 gifte August Eriksson sig med Karolina Olsson från Tångestad i Dagsberg. Våren 1892 köper makarna Eriksson 3/8 mtl skatte Unnerstad nr 2 i Dagsberg, vilken gård Karolina Erikssons farfar köpt 1831. Där blev Eriksson bonde, men samtidigt ökar läkarpraktiken och nu är patienterna även hjälpsökande människor. Han kallades ”Unnerstadsdoktorn” under den tidmottagningen var förlagd till Unnerstad, sannolikt ett par år in på 1900-talet. Eriksson hade köpt en gård i Marby, Dagsberg, 1893 och flyttat dit. Lantbruket på de båda gårdarna arrenderades ut 1894. Sedan en stuga blivit byggd vid Marby 1902 förlades mottagningen dit och ”Marbydoktorn” blev en vida känd och anlitad naturläkare. Under tidigt 1900-tal kom folk åkande i hästskjutsar, bl. a. körde en åkare från Norrköping flera turer om dagen med sin vurst. Med tåg och sedermera bilar kom patienterna långtifrån, t. ex. från Erikssons hemtrakter i Sörmland. Många besökande har talat om de länga köer, som bildades utanför stugan mottagningsdagarna, måndag och tisdag. Könummer utdelades. En patient berättar att hon fick nr 64 när de kom dit på morgonen. 1918 sålde Eriksson Unnerstad. Den nya arrendatorn fick bo på nedre botten i mottagningsstugan. Det var så fullt med folk, som satt eller låg på verandan på morgonen, så ”pappa kunde knappt komma ut till djuren”, berättar dottern till en arrendator. Folket i den längsta kön behövde lite till livs, så arrendatorns fru sålde kaffe med hembakat bröd.
Mottagning och väntrum låg på andra våningen, med en lång brant trappa, som kunde vara nog så svår för många sjuka. Rummet var möblerat med ett skrivbord där doktorn satt, pinnstolar för patienterna och ett stort skåp, där medikamenterna förvarades.
Den man, som i ungdomen fick en svär skäggsvamp och länge sökte läkare utan resultat, är ännu vid 80 ärs ålder tacksam för den salva och kamferolja, som gjorde honom frisk. En nu 73-årig man ·berättar hur han i 20-ärsåldern drabbades av en våldsam törst. Mycket trött och klen sökte han ”Marbydoktorn” efter en månad, som konstaterade sockersjuka. Men det ska snart bli bra, lovade han. Efter 2-3 flaskor medicin hade krafterna återvänt och han har aldrig under dessa 50 år haft någon känning av sockret.
Doktorn förhörde sig om patienternas tillstånd genom att utfråga dem. Någon undersökning i egentlig mening förekom inte. Men en patient berättar att doktorn konstaterade socker genom urinprov. Han avslutade i regel samtalet med att fråga hur det stod till med ”magen”. När han var klar med diagnosen gick han till det stora skåpet. I skydd av de öppna dörrarna blandade han till den medicin som just den speciella sjukdomen krävde. Var det en medicin, som skulle intagas, tog han en klunk ur flaskan för att vara säker på att det var den rätta styrkan. Salvor, som han blandade ihop, lades på ett vitt papper och veks ihop till en förpackning. Mediciner för utvärtes bruk skulle smörjas på med en hönsfjäder. Taxan för ett besök var låg, 1:.50 till 2 kronor första gången, 1 krona vid återbesök. Allt inkl. medicin.
myrstackar, som bars hem i säck och kokades i bykgrytan. Avkoket silades upp imjölksäar, fylldes sedan i flaskor och användes i olika blandningar. Vichyvatten eller pilsnerflaskor köptes av skrothandlare. Jungfrun fick göra dem rena och fylla på lagren av grundsatser. Av gamla sockerlådor gjordes mindre lådor, som användes att skicka medicinflaskor i. Mediciner blandades och fylldes på flaskor besöksfria dagar. Varje onsdag och fredag åkte Eriksson in till östra station, med hästen ”Dolly”, därifrån sändes många medicinlådor till patienter ute i bygderna. Även på. lördagen åkte Eriksson till staden med sin häst. Då. gick han bl. a. tm Brunnbergs pappershandel på Drottninggatan. Ett biträde där minns att vitt skrivpapper av finaste kvalitet skulle vara tillskuret och paketerat när Eriksson kom. Pappret användes dels att lägga salva i, dels tlll etiketter, som handskrevs av Eriksson.
Under Erikssons tidigare år, som naturläkare, köpte han en del örter, som barn hade plockat. Bl.a. har en gammal kvinna berättat att hon, som 8-9-åring 1894, gått från Beteby till Unnerstad med rölleka, kamomill och johannesört som hon plockat. Det var så mycket folk, som väntade, de låg i hösåtarna och vilade mindes hon. På senare år köptes torkade växter säckvis från Sörmland. Dessa växter koktes i gryta i köket och avkoket utgjorde en grundsats till medicin. En annan grundsats gjordes pä lakritsstänger, som stöttes och kokades. Grundsatserna blandades sedan med apoteksvaror allt efter behov. En tredje grundsats gjordes på
Det är flera patienter, som berättat om och med tacksamhet minns hur ”Marbydoktorn” hjälpt och botat dem, mänga gånger efter en läng sjukdomstid. Bl.a. har följande sjukdomar behandlats med gott resultat. Engelskasjukan, astma, eksem, äggvita, sockersjuka, skäggsvamp, dans sjuka, reumatism, ischias, håravfall och svårläkta sårskador.
Ett par män, nu mellan 75-80 år, har berättat hur de i 25.-30-års åldern var svårt sjuka i ischias. Den ena låg länge på sjukhus utan bättring, den andre mannen tyckte det var väl enkelt att söka ”Marbydoktorn”. Säkrast att söka en riktig läkare, tyckte han. Men för båda blev det till sist ”Marbydoktorn”, som botade.
En nu 65-årig kvinna berättar hur hon vid 7 års ålder fick bölder på ryggen. Föräldrarna sökte läkare för henne, som tvättade bölder och sår med sublimat. Flickan blev bara sjukare, fick äggvita och njurarna var svårt angripna. När hon fick ryckningar i armar och ben vände de sig till ”Marbydoktorn”, som ansåg att det var början till danssjuka. Flickan fick av hans medicin och blev så småningom frisk.
Dessa personer har själva berättat om sina erfarenheter av sjukdomarna och minns med tacksamhet den hjälp de fick av ”Marbydoktorn”. Även läkarna visste att Eriksson kunde hjälpa många gånger, när de själva misslyckats. Sålunda berättas om en man, som länge söktdr H. på sjukhuset för ett mycket besvärligt eksem, utan att bli bättre. Till sist säger doktorn till honom att söka en kvacksalvar e i stället. Inga namn nämndes. Patienten frågade syster vem han menade. Det var säkert ”Marbydoktorn”. Doktorn vet vad han kan. Och patienten blev hjälpt av Eriksson.
En 16-årig pojke med svår ledgångsreumatism fick rådet att ta hem en myrstack, hälla hett vatten på denna i ett kar. Sedan skulle pojken sitta övertäckt (utom huvudet ) i detta bad. Han blev bra, enligt sagesmannen.
Det var inget som hindrade att patienten, som sökte Eriksson, samtidigt kunde få medicin till den sjukakon eller hästen där hemma. T.ex. kvarkpulver ät hästen. Korna skulle ha degbollar med doktorns medicin före betesgången. Degbollarna fick bondmoran själv tillverka.
I en minnesruna över ”Marbydoktorns” läromästare, ”Vadstorpen”, står det: ”Traditionerna fördes delvis vidare av Aronssons dotter och även av Aronssons betrodde dräng, som blev känd som ”Marbydoktorn”. Hur gick det då med traditionerna när Eriksson blev gammal? Det fanns nog de, som försökte förmå honom att dela med sig av kunskaperna. Men han menade att det var nog inte så svårt att laga till mediciner, men det fordrades en hel del för att förstå vad patienterna led av för sjukdomar. Hans önskan var naturligtvis att sonen skulle bli läkare, men han drabbades av nervsjukdom i unga är, till föräldrarnas stora sorg.
Makarna Eriksson skrev 1924 testamente och förordnade att: ”I händelse att vår son avlider före oss skall förmögenheten gå till ett Sjukhem för nervsjuka inom Östergötland, förlagt till Marby. Det skulle kallas ”Lina och August Erikssons vilohem för nervsjuka”. Gårdens avkastning och ränta på kapitalet skulle användas till underhåll av hemmet. Uppdrogs ät Kyrkorådet i Dagsberg att anordna och öva tillsyn över detta hem, genom någon därtill lämplig person av Kyrkorådets ledamöter, som därför erhåller skälig ersättning. Och önskar vi att hemmet bör ställas under statens kontroll ifråga om förordnande av läkare”.
Fru Eriksson avled den 23 maj 1934 och August Eriksson 3 månader senare, den 27 augusti 1934. Sonen Erik Eriksson avled i januari 1937.
Av sjukhemmet på Marby blev intet, trots att sonen instämde i föräldrarnas förordnanden. Kyrkorådet beslöt att icke åberopa de insända handlingarna rörande däri upptagna förordnanden.
Många är de, som berättat om besök hos ”Marbydoktorn” och den tacksamhet de känner för hjälpen de fick vid mer eller mindre svåra sjukdomar. Alla minns honom, som en blid och vänlig man, med en stilla humor. Villig att hjälpa både människor och djur. T. o. m. på begravningsdagen ringde patienter och ville ha medicin. Men epoken ”Marbydoktorn” var slut och kunskaperna hade August Eriksson tagit med sig i graven på Dagsbergs kyrkogård, där han har sitt sista vilorum.
(Astrid Johansson)
(ur Människor och miljöer i vår hembygd Vikbolandet, utgiven 1980 av Östkinds hembygdsförening)